onsdag 4 juni 2014

När Ellen kom till oss ♥

Idag är det sex veckor sedan Ellen föddes. Tack älskade dotter för att just du kom till oss och förgyllde våra liv! Och ikväll har jag äntligen blivit klar med att färdigställa förlossningsberättelsen. Så för er som är intresserade kommer den här:

Allt började på annandag påsk, måndagen den 21 april. Vi var inne på 11 dagar efter BF-datumet och det kändes som vår bebis aldrig skulle komma ut till oss.

Jag vaknade vid 9.00-tiden och kände genast av lite starkare värkar än vad jag känt tidigare. Förvärkar hade jag haft i över en månads tid, men denna morgonen kändes det annorlunda. Ett par timmar senare tyckte jag att det började göra mer och mer ont och eftersom de inte slutade komma (som de alltid gjort tidigare) sa jag till Andreas att nu måste det vara på gång. Äntligen!

Vi åkte till Maxi och handlade. Värkarna fortsatte. När vi kom hem igen vilade jag lite med en varm vetekudde. Värmen lindrade lite. Vid denna tiden kom värkarna med ca 15 minuters intervaller och varade ca 30 sekunder. Strax innan kl. 15.00 gick den berömda slemproppen! Detta kändes som en väldigt skön bekräftelse på att nu är det verkligen på gång! Nu dröjer det inte länge till innan vi får träffa vårt barn!

Vi börjar klocka värkarna som nu börjar göra ondare och kommer lite tätare. Men det är fortfarande för långt mellan. Vid 19.30 har Andreas lagat god mat till oss som jag äter för att försöka fylla på med energi. Vi tittar på TV och inväntar tätare värkar. När de kommer med ca 4 minuters mellanrum ringer jag till förlossningen för att rådfråga. Vi välkomnas in för att undersöka hur långt gången jag är. Strax innan midnatt kommer vi in till förlossningen. Jag blir kopplad till en CTG-apparat och en barnmorska undersöker mig. Det visar sig att jag bara precis har börjat öppna mig (1 cm) och hon säger att jag ska ha mycket kraftigare värkar som ska göra mycket ondare. Vi blir hemskickade med order om att försöka sova/vila så mycket vi kan och komma tillbaka när jag har mycket mer ont. Att åka hem igen kändes såklart tråkigt. Men som förstagångsföderska visste jag ju inte hur värkarna skulle kännas. Jag hade ju ont, men inte tillräckligt, och de kom med 4-5 minuters intervaller så vi trodde det var dags. Nej det var alltså bara att åka hem igen och försöka sova.

Natten mellan måndagen den 21:a och tisdagen den 22:a sov jag i princip ingenting. Jag slumrade till ibland men vaknade av värkarna och fick koncentrera mig på att andas genom dem. Detta fortsatte under hela tisdagen och vi bara väntade och väntade på att de skulle bli kraftigare. Vid 18.00-tiden tyckte jag att nu började det göra ondare. Vi klockade värkarna igen för att ha koll. Till slut hade jag så ont så jag höll på att börja gråta och det kändes som jag inte klarade av mer och behövde smärtlindring. Nu förstod jag verkligen vad barnmorskan menade när hon sa att jag skulle ha mycket kraftigare och ondare värkar! Duschen blev min räddning. Jag stod där i två omgångar i ungefär en halvtimme var och gud så skönt det var! Värmen hjälpte mig mycket. Efter att jag duschat klart för andra gången var klockan ungefär 00.30. Jag ringde till förlossningen och vi blev välkomnade in.

Vi kommer in strax innan kl. 01.00 på onsdagen den 23:e. Jag blir återigen kopplad till en CTG-apparat och en barnmorska undersöker mig. Denna gången är jag öppen 5-6 cm och får höra att det var precis lagom att komma in nu - jag blir inskriven. Barnmorskan märker på mig att jag har mycket ont och kraftiga värkar och frågar om jag vill börja med lustgasen direkt. Den var fantastisk! Den gjorde att jag kunde hantera värkarna och koncentrera mig på att andas genom dem. In genom näsan, ut genom munnen.

Namnlös

Under de kommande timmarna, i väntan på att jag skulle öppna mig helt, provade jag olika ställningar, men släppte aldrig lustgasen. Jag använde ett gåbord och satt även en stund på en pilatesboll. Gåbordet kändes bäst, men jag minns att jag efter en stund kände mig svag och ganska ostadig på benen. Det beror säkert på lustgasen som jag ständigt hade “vid min sida”. Vid vissa tillfällen fick Andreas påminna mig om att ta bort masken när jag inte hade någon värk. Den var ju min trygghet och jag ville helst inte släppa den. Men det var såklart bra att han såg till så jag fick i mig vanligt syre också!

20140423_064004 20140423_064023

Andreas var ett otroligt bra stöd under hela förlossningen och hjälpte mig mycket. Han hjälpte mig som sagt med lustgasen, att andas genom värkarna och berättade hur duktig han tyckte jag var och peppade mig.

När klockan var 4.15 undersökte barnmorskan mig igen och tog sedan hål på fosterhinnorna så vattnet gick. 15 minuter senare konstaterade hon att jag var fullt öppen. Nu skulle bebisen bara sjunka ner ytterligare 1-2 cm och det var här jag tyckte det började bli segt. Detta tog ytterligare ungefär två timmar. Lite efter kl. 7.00 var det dags för personalbyte men jag minns inte så mycket av detta. Jag kommer bara ihåg att jag kände mig trött, snurrig (av lustgasen) och mitt i alla värkar skulle hälsa på den nya personalen. Klockan 7.40 fick jag värkstimulerande dropp. Jag minns inte varför, men antar att det var för att försöka skynda på förloppet eftersom jag (och även min livmoder och Ellen) var väldigt trötta efter nästan två dygn med nästan ingen sömn och mat.

Klockan 8.50 började krystvärkarna. Minnet från när jag börjar krysta är ganska suddigt, men jag minns att jag tar i och tar i och tar i allt vad jag kan. Jag har aldrig någonsin tagit i så mycket i hela mitt liv! Jag tycker att det känns som jag håller på och krystar i en evighet och att det inte händer någonting! Fy fasen vad jobbigt det var och jag börjar känna att nu har jag knappt några krafter kvar. Jag minns även att jag säger att jag inte kommer klara det, jag orkar inte mer, och ber personalen hjälpa mig få ut bebisen! Barnmorskan säger då att det inte alls är långt kvar och att hon ser huvudet. Ett par värkar senare hör jag äntligen det där efterlängtade “ploffset” när bebisen kommer ut och läggs direkt upp på mitt bröst och börjar genast skrika. Vilken lättnad! Jag klarade det! VI klarade det! Vilken känsla, vilken glädje! Klockan 9.19 den 23 april 2014 blev vi föräldrar!

IMG_0063 IMG_0064

Känslan av att få upp den vackraste lilla varelse jag sett på mitt bröst går inte att beskriva. Jag bara ligger där, helt slut, och tittar på detta lilla lilla barn som har bott i min mage de senaste 9 månaderna! Då slår det mig att jag (vi) fortfarande inte vet om det blev en pojke eller flicka. Jag frågar och barnmorskan lyfter upp henne så vi kan se könet. Det är en flicka! Vår dotter! Jag frågar Andreas vilket namn han tycket hon ska få och får till svar att han tycker det namnet som följt med under hela graviditeten, Ellen. Vi tittar på henne igen, och ja visst är det en Ellen, VÅR Ellen ♥

20140424_103913

Den första timmen med henne är lite som i en dimma. Jag vet att moderkakan kom snabbt och enkelt ut ca 5 minuter efter Ellen. Sedan blir jag undersökt och sydd ett par stygn medan Ellen ligger på mitt bröst och vi myset med henne. Andreas fick klippa navelsträngen. Det dröjer även en stund innan det var dags för vägning och mätning. 3730 gram och 52 cm. Sedan fick vi in den efterlängtade fikabrickan med flaggan i topp för att fira att vår efterlängtade dotter kommit till världen! ♥

IMG_0071

7 kommentarer:

  1. Underbart att läsa en sömnlös kväll som denna! Om 5 veckor är det min tur att få träffa vårt lilla barn, jag längtar som bara den!
    Är så glad för er skull att allt gick bra, tänk att er flicka äntligen är här!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Och stort lycka till när det är din tur! :)

      Radera
  2. Kul att läsa! Ni verkar ha haft en fin förlossning (trots att det var jobbigt ett tag). Önskar också att jag fick den där känslan när bebis kommer upp på bröstet. Man är ju rätt borta efter några timmar med jobbiga värkar :) Hon är verkligen jättefin lilla Ellen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofia! :) Jo jag tycker vi fick en bra förlossning, förutom att jag gick nästan två dygn hemma med värkar. Det var ganska segt och jag blev ju så trött. Det hade ju räckt med ett dygn ;) kram på er!

      Radera
  3. Vackert! 💖

    SvaraRadera
  4. Sitter här o snyftar trots att jag aldrig har upplevt det själv ännu. Men blir så facinerad varje gång jag läser en förlossningsberättelse. Stort grattis och lycka till! :-)

    SvaraRadera