Det var vi!

Jag har precis gjort mig festfin inför ikväll. Under tiden lyssnade jag på bland annat Lars Winnerbäck och jag lyssnade på en låt som fick mig att tänka tillbaka på gymnasietiden. Bitar av texten stämmer in rätt bra...

Vad är det som gör att man säger saker, man säger saker man inte förstår.
Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland.
När vi flydde från sanning, tid och besvär för att ta måsten i andra hand.
Och allt som vi sa då, tänk att man kunde säga så.
Vi snackade skit om alla vi kunde klandra för att komma på att vi bara hade varandra.
Det kunde varit några andra, men det var vi.
Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår. Vi glömmer allt och tror att tiden är svår.
Men man kommer på, sen efteråt, att vi hade rätt kul emellanåt.

Precis så kändes det!
Dom två sista åren på gymnasiet skulle jag kunna leva om och om igen! (Förrutom vissa detaljer som jag hade kunnat vara utan). Tydligen är det så att vissa människor är det inte meningen att man ska förstå sig på. Kanske är det tråkigt? men sant.
Nu kommer Andy strax och hämtar upp mig! Trevig kväll!